På ön Kökar, långt ut i havet, har det funnits ett franciskanskt kloster på medeltiden. Det stängdes efter reformationen. Ruinerna är kvar ute på den norra delen av Hamnö, bredvid den lilla vita stenkyrkan. Det är en magisk plats, och hela Franciskustraditionen som präglat Kökar inspirerade oss på Ålands vuxenutbildningsinstitut Medis att planera ett kulturhistoriskt utbyte med Italien, runt Assisi. Vi ville gå ”I Franciskus fotspår” och uppleva vad som fortfarande känns rätt och meningsfullt efter 800 år.

Vi inledde med att kontakta olika organisationer direkt med dåligt resultat. Vi ordnade under tiden olika kortkurser och planerade än fler på temat ”I Franciskus fotspår”: historiska föreläsningar, en läsecirkel, konstföreläsning, filmvisning. Det visade sig mycket svårt för oss som neutralt vuxenutbildningsinstitut inom livslångt lärande, informell utbildning, att hitta en mottagande organisation runt Assisi.

Efter ett halvt års misslyckat sökande och mailande, gjorde jag en förfrågan – ett partnersök - på EPALE. Nu fick jag napp. Flera organisationer hörde av sig, men ingen var det jag ursprungligen hade tänkt mig. Så vi ändrade på temat något och valde att åka till Taurisano, en liten ort på landsbygden i den italienska halvöns klack. Där tog en erfaren projektorganisation emot oss.

Temat blev volontärskap utifrån Franciskus värderingar. Vi var en grupp på åtta ålänningar som åkte – begränsat antal pga att det inte finns några allmänna kommunikationer till och från Taurisano och vi måste anpassa oss till hur många som rymdes i organisationens minibuss. Den blev vårt andra hem, eftersom den tog oss runt överallt under veckan.

I Taurisano finns inget hotell, så vi bodde fördelade i tre olika lägenheter, åt frukost på ett lokalt café (kaffe och pasticciotto), deltog i organisationens frivilligarbete bland äldre, med Alzheimersjuka och kyrkans mathjälp. Vi lärde oss göra pasta som vi sedan delade ut. Vi ställde i ordning en måndagsmiddag för gamla och ensamma som frivilliga i en Franciskuskyrka ordnar varje vecka. Allt detta gav oss starka upplevelser på olika sätt. 

Det svåraste för många av oss var att inte kunna språket. Vi är så vana att prata och kommunicera och både göra oss förstådda och förstå andra. Och att sedan lugna sig och lita på händernas beröring, blicken och ansiktets leende, att vi kan skapa kontakt utan ett gemensamt talat språk, men med det universella kroppsspråket, var en värdefull insikt.

Vi besökte ett kloster och ett hem som blivit museum över en betydelsefull franciskansk präst. Vi åkte till andra viktiga historiska platser och – på vår begäran – även till några matproducenter. (Med i bagaget hem kom några kilo ost).

Inför resan hade vi planerat det gemensamma programmet utifrån Franciskus liv och värderingar som välgörenhet, generositet, tjänande, glädje och enkelhet. I det ingick också delande - mat, historia, kultur och gemenskap. Vår värdorganisation bygger sin verksamhet på externa projekt och volontärer. De jobbar aktiv med kommunerna och bistår inom sociala sektorn. Giulia, en av våra värdar, berättade att mobilitetsprojekten gör stor skillnad. De ungdomar som fått åka iväg kommer tillbaka förändrade, de blir mer öppna i tänkesättet. ” I see the change, the improvement in the people. When they come back, they are open. This can open their minds”.

Organisationen arrangerade även kurser inom People’s University, UNIEU. Det var intressant, och kanske det som mest påminde om vår kursverksamhet här. Vi deltog i en föreläsning om Rollings Stones (en av fyra kvällar med modern musikhistoria), och maten som serverades utgick från olika låttitlar! Det var kreativt, intressant och mycket gott.

Personligen blev samtalet med den afrikanska nunnan syster Mourine, sänd som missionär till Syditalien, en stor behållning. Hon utstrålade glädje och ödmjukhet. ”Kom barfota. Först när du blir som en av dem du vill tjäna, först då kan du göra någonting. Kom med ödmjukhet.” 

“You cannot give what you don’t have”.

“We feel at home when we meet another human being. We have a space in our hearts that only can be filled by somebody from outside”.

Överlag blev det en tydlig upplevelse av hur sårbara vissa regioner är. Politiker lovar, men genomför inte. De unga flyttar norrut, och de som stannar kvar och vill göra en förändring får jobba uthålligt och i små steg. Där gör projektfinansiering stor skillnad, men den är begränsad och styrande. Vårt sociala skyddsnät i Norden är verkligen en sak värd att försvara och värna.

På grund av det långa avståndet och de svåra kommunikationerna kommer vi sannolikt inte att fortsätta ett aktivt samarbete med just den här organisationen, men vi ser fram emot ett möjligt svarsbesök i höst.

 

Ester Laurell

biträdande rektor

 

Länk till bloggposten på EPALE