I april åkte en grupp kvinnor från Åland över havet till Estland för att delta i ett Erasmus+-utbyte. De 12 kvinnorna hade under läsåret deltagit i någon av Medborgarinstitutets på Åland (Medis) textila hantverkskurser. 

Med på resan följde textilslöjdslärare Nina Lindqvist Westerholm och rektor Catharina von Schoultz, som här berättar om resan.

Målet var Hapsal (Haapsalu) i nordvästra Estland, dit vi tog oss med buss från hamnen i Tallinn. Värdorganisationen Aibolands museum – som visar estlandssvenskarnas historia – hade vävt ihop ett innehållsrikt och inspirerande program för ett skapande utbyte. Vi gjorde studiebesök, gick på guidade turer, provade nya tekniker, delade med oss av vårt hantverk och blev djupt berörda av en annan verklighet. Det är oroliga tider, och kvinnorna i Hapsal tillverkar bland annat skyddsnät för utrustning i Ukraina som under olika årstider har olika färgnyanser.

Tradition, kultur och hantverkets uttryck

Tradition och kultur märks tydligt i det estniska hantverket, inte minst genom folkdräkter, stickade plagg och bevarade mönster som förts vidare genom generationer. Hantverkarna är tekniskt skickliga och inte rädda för komplicerade mönster. Särskilt slående var färgskalan – mycket rött och andra starka färger, ofta i större sammanhängande partier. Samtidigt har traditionella mönster moderniserats och anpassats till nya former och användningsområden, till exempel genom att folkdräktstyger används i moderna kläder.

Hantverket vi mötte bar tydliga spår av historia och kultur, men visade också en stark förmåga till utveckling och förnyelse. Det traditionella verkar ha en stark koppling till identiteten, vilket kanske kan förstås mot bakgrund av Estlands tuffa och omväxlande historia. Det är ofta konstnärer och hantverkare som aktivt för traditionerna vidare, medan det färgstarka uttrycket kanske inte alltid speglar vardagsbruket hos gemene man. Ändå kändes hantverket levande, relevant och fullt av inspiration.

Platsens betydelse – Tallinn och Hapsal

På färjan på väg hem till Mariehamn igen sammanfattade och diskuterade vi våra upplevelser under resans två dagar i Hapsal och den avslutande dagen i Tallinn.

Vi kunde konstatera att platsen tydligt påverkar hur kulturen och hantverket upplevs. Tallinn, med sin rika och synliga historia, är starkt präglad av sin roll som stad och turistmål. Hantverket där presenterar i många fall Estland som helhet, ofta för försäljning till besökare. Det märktes bland annat genom att utbudet var ganska likartat i många butiker.

Samtidigt var den gamla staden i Tallinn en upplevelse i sig. Den enorma skaparglädjen i arkitekturen – sniderier, utsirade gångjärn, kullerstenar och dekorationer överallt – blev ett slags ögongodis som vi aldrig tröttnade på. Stadsmiljöns detaljrikedom och färgrikedom återspeglades även i hantverket och i turistprodukterna. Allt hängde ihop.

I Hapsal upplevde vi hantverket som mer genuint och mer inriktat på bevarandet av det gamla. Där var kopplingen till naturen tydligare, och även om det som skapades behövde vara kommersiellt gångbart kändes uttrycket mer rotat i platsen. Prisnivån upplevdes som rimlig, och jämförelser gjordes med både Stockholm och Åland, där prisbilden och frimodigeten att ta betalt skiljer sig åt. Det väckte tankar kring marknadens storlek, målgrupper och hur vi själva värderar vårt hantverk.

Föremål som gjorde särskilt intryck

Flera specifika föremål fastnade extra mycket. Mönsterstickade vantar nämndes av alla – med olika prisnivåer och ett tydligt exempel på hur högt hantverksvärde faktiskt kan och bör prissättas. Andra favoriter var broderade örhängen, Haapsalu-sjalar, folkdräktstyger i otaliga färgkombinationer, vävda sjalar med små broderade djurmotiv, silverringar för sjalar, kartor över folkdräktsfärger samt fat och föremål med fiskmotiv. Det som förenade dem var hög kvalitet, omsorg i detaljerna och en tydlig berättelse.

Slutreflektioner – vad resan gav

Resan gav en mängd intryck och fördjupad förståelse för Estlands historia och folk. Guidens berättelser om landets ständiga ”uppåt och neråt” satte hantverket i ett större sammanhang – kanske har skapandet ibland varit en väg att uthärda eller fly verkligheten. Historien om Ilon Wikland berörde särskilt, där hennes barndomsminnen och svåra krigserfarenheter speglas i både text och bild, på ett sätt som knyter henne nära Astrid Lindgren – som tvillingssjälar i berättandet.

Många reflekterade också över likheterna mellan Estland och Åland: närheten, gemenskapen, styrkan i det lilla och den levande hantverkstraditionen. På Åland är det fortfarande naturligt att ”alla” håller på med något slags hantverk, något som lätt tas för givet tills man ser hur ovanligt det blivit i större städer. Resan stärkte stoltheten över den egna kulturen och vikten av att aktivt föra hantverkskunskapen vidare.

Alla människor vi mötte var välkomnande, stolta över sina alster och tydliga med att kvalitet och värde betyder något. Det fanns inget intryck av krimskrams, utan snarare respekt för material, kunskap och tradition. Mötena med äldre människor var också mycket givande och inspirerande.

Inspiration framåt

Resan väckte stark skaparlust och många konkreta idéer att ta med hem. Deltagarna gav som exempel ivern att arbeta vidare med keramikänglar, använda gamla broderade lakan på nya sätt, prova halmkronor, väva och färga igen, utveckla nya stickmönster, lyfta fram bastukulturen, arbeta mer med broderi, tovning, vävda plädar och textilier till möbler. 

Ett ord för resan

När resan sammanfattades i ett enda ord återkom begrepp som gemenskap, glädje, skaparglädje, historia, lycka, erfarenhet, inspiration, värme, kultur, ödmjukhet, tradition och berättelser. 

Tillsammans fångar de essensen av en resa som blev större och mer betydelsefull än många hade vågat hoppas på.

 

Nina Lindqvist Westerholm / Textillärare

och 

Catharina von Schoultz / Rektor

 

Länk till bloggposten på EPALE